BLACK GREY WHITE

När jag var liten var Pippi Långstrump min stora förebild. Inte för att jag såg det på det sättet direkt, men Pippi bara var... underbar. Jag vet inte hur länge jag kunde gå runt med min herr Nilsson-apa och sjunga "Här kommer Pippi Långstrump", men länge måste det ha varit för alla som någonsin känt mig när jag var liten kommer ihåg den Pippi-galna ungen.

Jag träffade en gammal dagisfröken för kanske ett år sen som sa: "Men Hannah, jag kommer ihåg dig!" (Notis: Jag kände inte alls igen henne och hade inget minne av henne, och då kommer jag ändå ihåg flera av mina gamla dagisfröknar) "Du var så härlig när du var liten, alltid så framåt. Värsta jaget liksom." Det var skönt men ändå sorgligt att höra när jag var i min lilla bubbla. Jag tror att jag börjar återgå lite till det där "värsta jaget". Vet dock inte om det är bra eller dåligt, på ett sätt kan jag känna mig lite för enerverande och knasig och påträngande ibland. Men å andra sidan är det rätt skönt.