BLACK GREY WHITE

Jag hade franskaprov idag. Blev klar snabbt (vilket alltid känns lite jobbigt, när alla andra sitter kvar) och tog en fika med mig själv på ett café bredvid skolan. Belöning liksom. Hon som äger caféet är så mysig att det inte är sant. Sen gick jag till psykologen, kanske inte lika angenämnt, men uthärdligt i alla fall.
Det är underskattat att fika själv förresten.

Att folk säger till mig att jag verkar gladare, det är ungefär det bästa jag kan få höra. Livligare, mer fylld av energi... JA! Vill jag skrika då. Jag är inte en zombie! Jag var bara trött. Och ledsen. Och lite hungrig ibland.

Visst kan jag vara det nu också. Men inte lika ofta.

Jag är nog inte den enda som har drömmen. Drömmen om en storstad - New York, Paris, London, you name it - en take-awaylatte (fast jag föredrar cappuccino) från Starbucks, höga klackar, en liten central lägenhet, en MacBook på ett café...

Det är drömmen. Är det inte? Det känns så jäkla lilla fröken Svensson att ha den. Men hur kan man undgå det?

Min mamma hatar Ashton Kutcher. Don't ask me why, för jag tycker att han är rätt grym. The Butterfly Effect är nog en av mina favoritfilmer (note to self: se den igen!) och L.A. Gigolo är också sevärd. Främst av två anledningar:

1. Det oväntade slutet.
2. Hans fantastiskt heta motspelerska, Margarita Levieva.

Om jag vill läsa om relationer väljer jag Marian Keyes. Egentligen kanske jag inte är målgruppen för hennes typ av böcker, men hey - does it matter? Hon har något speciellt. En förmåga att skriva på ett underhållande sätt om kärlek utan att det blir tramsigt. Hon spinner in stora problem i sina böcker utan att man blir helt sänkt och deprimerad av att läsa dem.

Senast: The Brightest Star in the Sky. Läs den, och allt annat av Marian, om du inte gjort det.

Var på bio och såg New Moon idag. Måste säga att jag skulle kunnat se några fördelar med den där 15-årsgränsen - som att slippa alla fnissiga 13-åringar till exempel. Och filmen då? Den var väl bra. Grymt snyggt filmat, men knappast det bästa jag sett på länge.

(Och sen så stör jag mig lite på Edward a.k.a. Rob P. Visst, han ser väl helt okej ut - men långt ifrån så snygg som jag trodde att han skulle vara - men varför se så jäkla plågad ut hela tiden?)

Hur kunde jag vara så glad för bara några dagar sen? Mitt humör är som en berg-och-dal-bana. Först uppåt och uppåt väldigt långsamt och sen så svisch vad fort det går ner igen. Jag känner mig värdelös. Jag vet att jag inte är värdelös. Men ändå. Varför jag? Jag tror att jag kan ställa mig den frågan tusen upphöjt till tusen gånger och aldrig komma fram till något svar.

Det är härligt när små saker gör en glad. Kanske att gubben i kassan är lite extra trevlig, att min mamma är snällare än vanligt eller att man får ha sitt favoritämne i skolan (hehe, ja, jag är lite nerd).
Det är så ofta vi lägger märke till de små dåliga sakerna, varför inte göra tvärtom?

Det finns väl ingen som missat det? Guess not. Jag har i alla fall beställt en väska, yippiehooo.

Jag gissar att det inte är för att jag gick upp sex och gick hemifrån tjugo i sju imorse, men idag så känns livet faktiskt rätt jäkla underbart. Det har faktiskt varit en bra vecka. Ibland så känns det faktiskt nästan som att jag kommer bli lite lycklig.
Träffade i alla fall massor av nya människor idag. Trevliga såna. Och hade inte alls några problem med att prata på eller vara mig själv. Tänk om det hade varit så enkelt för tre månader sen när jag började gymnasiet? Och jag inte hade fått hjärtklappning och undrat vad det var för fel på mig så fort jag fick en konstig blick. Jag är en riktig tänk om-människa. Men herregud vad mycket i mitt liv som jag kan hitta fel i om jag tittar tillbaka. Bäst att inte göra det... Then I'd be dead by now.

Av någon anledning ogillar jag tisdagar. Eller varför säger jag "någon anledning" när jag har rätt klart för mig vad anledningen är? Det är gympans fel alltihop. Egentligen har jag inte så jättemycket emot gympa, speciellt inte nu eftersom vi har en mycket bättre lärare än jag hade i min gamla skola. Men usch vad jobbigt det är att:

• Släpa på gympakläder, skor & handduk. Till och från skolan.
• Byta om. Och duscha.

En liten kommentar till punkt två bara: Jag är inte en ofräsch jävel. Jag har bara något emot omklädningsrum i skolan.

Jag hade världens bästa dröm inatt. Jag har en big crush på en kille som:

1. Troligtvis är bög.
2. Ännu mer troligt inte ens vet att jag existerar.

Men i alla fall så var han med i drömmen, och jag var så lycklig när jag vaknade på morgonen. Tills jag insåg att det bara var en dröm och att punkt 1 & 2 fortfarande var stora problem.

Just nu har jag ett antal saker som jag borde göra. Skolrelaterat. Men just nu är jag på alldeles för dåligt humör för att göra dem... GAH. Jag vill bara vara fri, för just nu går det här ut mer och mer över precis allt det inte borde gå ut över.

Jag är egentligen inte den som klagar på lärare, men jag måste bara uttrycka min frustration lite. Min svenskalärare... han hade varit jättebra. Om han undervisat i filosofi. Han är både svenska- och filosofilärare, men på svenskalektionerna blir det mest filosofi där med. Visst, filosofi finns i allt vi gör och bla bla bla, men det är ju faktiskt en smaksak. Antingen finns det i allt, eller så finns det inte i något.
Och jag misstänker att jag är en sån som lutar åt det senare alternativet.

Jag läste Twilight-serien i vintras, och blev (precis som x antal andra tonårstjejer) rätt fast. Det var rätt självklart att se filmen, och efter det så höll jag lite utkik efter annat vampyr-relaterat. Hittade serien "House of Night", men det föll mig inte riktigt i smaken - Harry Potter och Twilight blandat i en enda smet, men mycket sämre skrivet.

Men nu har ju True Blood börjat sändas på SVT, och när en kompis tipsade mig så var jag ju nästan tvungen att kolla (speciellt eftersom att det faktiskt var hon som tipsade mig om Twilight). Trots att de inte är så väldigt lika egentligen, så började jag rätt snart lägga märke till att det fanns ett antal likheter i alla fall ifråga om detaljer...

Tankeläsningen: I Twilight är det Edward som "läser" tankar (men Bellas kan han inte höra), men i True Blood är det Sookie (som inte kan höra Bills...).
De manliga bästa vännerna: I Twilight är det Jacob, och i True Blood är det Sam. De vill beskydda sina (i smyg älskade) tjejkompisar mot vampyrmannen, och dessutom är de...
Shape-shifters: Sam i True Blood kan bli nästan vad som helst (men väljer ofta skepnaden av en hund) och Jacob blir en varg.
Vampyrerna har lagar: Både i Twilight och True Blood finns det andra vampyrer som "håller koll" och ser till att alla sköter sig. I Twilight är det The Volturi, och i True Blood finns det en slags domstol.

Men vilken kom då först? Det vad var jag undrade, och efter en snabbkoll på Wikipedia så vet jag att det faktiskt var True Blood (eller Southern Vampire Mysteries, som bokserien heter). Stephenie Meyer har ju sagt att Twilight kom till henne i en dröm - är det verkligen sant? Man kan ju undra om hon inte blivit i alla fall lite inspirerad av Charlaine Harries serie...

(PS. Jag har inte läst böckerna Southern Vampire Mysteries, så det här är inte på något sätt en fullvärdig jämförelse. Jag vet att många säger att böckerna skiljer sig åt mycket mer. DS.)